Spelförbud nu! Eller…?

Sönernas spelande finns hela tiden med i vår familjs vardag. Ibland som ett problem, när annat som vi föräldrar tycker är viktigt sätts på undantag. Men ofta också som det stora intresse som det är för dem. På samma sätt som fotboll var ett intresse för dem förr så är det här deras intresse nu. Något som de, då som nu, gillar att spela själva och att följa. Laget då: Hammarby FF. Laget nu: Team Solomid i League of Legends.

Jag vill respektera deras intressen, förstå vad de gör och dela lite av deras värld och det de tycker är viktigt. Självklart inom gränserna för vad jag tycker är vettigt i kombination med föräldraskap och gränssättning.

Gaming och e-sport är oöverskådligt och okänt för många föräldrar, till stor del också för mig. Och när vi märker att våra barn absorberas av något vi inte känner till är det lätt att bli orolig. Vi hör och läser om spelberoende, om hur unga vänder på dygnet, hur spelandet orsakar bråk och gör att man tappar kontakten med sina barn. Eftersom det inte är något vi själva har upplevt så blir det hotfullt. Andra sporter, som vi själva känner till, har ju också risker: skador och olyckor, överträning, omklädningsrumsmobbning, ätstörningar, elitutslagning. Men det är sällan något vi föräldrar oroar oss så mycket för när barnen vill börja på fotboll, handboll, ridning eller hockey.

Ryggmärgsreaktionen kring det vi inte förstår blir avståndstagande, ofta på ett kraftfullt och dogmatiskt sätt. Totalförbud. Spelstopp. Reaktionen på det blir ofta bara en låsning och ett: ”Ni fattar ju inte!” ”Ska jag inte få vara med mina vänner, va?!”. Och sedan bara kallakriget-tystnad. Det är det här jag vill försöka undvika. Det måste ju gå att hitta en balans här?

Ett första steg kan vara att istället för det instinktiva avståndstagandet istället börja fråga. Intressera sig och vara nyfiken. För det finns mycket att vara nyfiken på kring gaming och e-sport. Med uppriktigt intresserade frågor kan man hitta in och bygga förtroende. Med förtroende och respekt kan man förhoppningsvis hitta sätt att påverka och bidra till att barnen själva hittar en balans. Bli en medkraft istället för en motkraft.

Jag är själv nyfiken på hur spelandet funkar och kan imponeras av det mina barn har lärt sig och ser att mycket i spelandet faktiskt utvecklar dem. Och jag är väldigt intresserad av vad online- och gamingutvecklingen kommer att betyda för oss som människor, för vår vardag, våra idéer, sociala mönster och hur vi ser på samhället och omvärlden. Mina barn är en guide in i det här nya okända för mig. Och de tycks gilla att få lära morsan ett och annat ibland också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *