Prata om det

För föräldrar uppfattas barnens spelande ofta som ett problem, något de inte har kontroll över.

För barnen är spelandet en livsstil, ett sätt att umgås kring gemensamma intressen, att känna sig inkluderad och skapa sociala kontakter.

Det är i det där glappet vi börjar bråka.

Det är där i glappet, när vi inte förstår och inte når fram, som vi föräldrar till slut ofta tar till auktoritärt maktspråk och totalförbud. Och just där och då brukar barnen förlora respekten för våra beslut, eftersom de tycker att vi har förlorat respekten för dem och vad som är viktigt i deras liv. En tystnad lägger sig och ett avstånd växer.

Jag tror att den bästa vägen ur det är att fortsätta prata om spelandet. Och att prata om det inte bara när man bråkar om det. Familjeråd är ett lite mer formellt alternativ, men något som jag vet funkar bra för många.

Att lära sig mer om vad barnen spelar och försöka förstå vad det är som är så viktigt för barnen i de spel de spelar ger respekt från barnen och de tar dina beslut mer på allvar om de förstår att du har koll. Att förhandla, göra överenskommelser ihop, bli arg över brutna överenskommelser, prata igen, förhandla, göra en ny överenskommelse, etc, etc. Tröttsamt, visst. Men hellre det för mig än tystnad och avstånd. Det är ju mina barn. Jag vill vara nära dem och förstå var och hur de lever sina liv.

Visst stormar jag fortfarande in i mina barns rum: ”Jag skiter i om ditt game inte är klart och om du blir reportad – nu kommer du och äter. NU!” Och jag tycker mycket är konstigt, obegripligt, sexistiskt och korkat i spelvärlden. Jag tar upp sånt ibland, eller förklarar vad som ligger bakom mina utbrott när de inte kommer och äter, och vi pratar om det. Jag har förhandlat fram och tillbaka med barnen om åldersgränser (läs tidigare inlägg här), sluttider för spelande på vardagskvällar (här har jag missnöjt hamnat på kl 22 och vill absolut omförhandla 12-åringen, som på något märkligt vis har lyckats utverka ett praxisförfarande utifrån äldre brorsans tider), regeln läxor-och-träning-går-alltid-först (följs hyffsat), användandet av mitt kontokort för inköp av Riot Points (spelvalutan i League of Legends), osv.

Belöningen för tragglandet kommer när de vill diskutera problem kring hur man ska tänka när man sätter ihop ett bra spelteam, när de glädjestrålande vill dela sina stora segrar eller berättar om vad som hänt när någon betett sig illa i ett spel. När de spontant berättar och pratar om sånt med mig, i förvissningen att jag bryr mig och också har något att komma med, då känns det fint att vara en e-sportmamma.

Har skrivit ett liknande inlägg tidigare, här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *