Föräldrasnack med unga på e-sportläger

esportlager

E-sportläger i Västerås. Alla deltagare har hört ”jag-drar-ur-sladden-om-du-inte-slutar-spela”-hotet från sina föräldrar.

Igår fick jag möjlighet att som E-sportmamman prata med deltagarna på ett Counter-Strikeläger i Västerås. Så skoj! Där får smarta, roliga, talangfulla killar och tjejer mellan 14-22 år coachning av CS-proffs och deltar i workshops över en långhelg. Lägret är en del av projektet ”Respect All, Compete!”som vill lyfta fram positiva delar av e-sport och föra in en diskussion kring mångfald och normer.

En del av det vi pratade om var rent konkreta saker. Hur gör man i vardagen för att få livet med en gamer i familjen att funka, utan onödiga missförstånd och bråk? Jag sitter ju inte inne med facit för vad som fungerar för andra än min egen familj (och knappt ens det ibland…), så det är spännande att höra lite om hur andra gör.

Vid en snabb handuppräckning visade det sig att samtliga av lägrets cirka 40 deltagare hade föräldrar som hotat med att dra ur, eller faktiskt också dragit ur, sladden om de inte avslutade spelandet. Några föräldrar var också på plats och vi erkände alla att vi själva också gjort oss skyldiga till ”jag-drar-ur-sladden”-hotet. Exempelvis om man stått och lagat en familjemiddag länge och ingen kommer och äter.

Ja, hur gör andra med middagstider, till exempel?

– Vi gör så att min mamma säger till mig 45 minuter innan middagen är klar. Då börjar jag inte ett nytt game. Om hon glömmer säga till mig kan det hända att jag inte kan komma ifrån. Men jag vill äta med henne och få tid att prata, det är viktigt för mig också, säger en kille.

Hemma hos oss har vi en liknande lösning, men där brukar barnen nu själva för säkerhets skull också dubbelkolla av med oss vuxna när det ska bli middag, så att de vet om det är okej att starta ett nytt game.

– Det viktigaste för föräldrar att veta är att det inte går att trycka på paus, att det inte går att bara plötsligt avbryta när man spelar, säger en tjej.

– Jag äter bara själv framför datorn. Det har jag gjort i fyra år, säger en annan kille.

De av ungdomarna som är med och diskuterar tycker det är viktigt att föräldrarna visar att de bryr sig om sina barns spelintresse, att de försöker förstå lite av vad som är så viktigt och givande för dem i spelandet och att föräldrarna bryr sig om hur de mår. Taskiga kommentarer från lagmedlemmar, lagkamrater som inte anstränger sig, eller flera förluster i följd kan få en gamers liv att kännas tungt och då kan det vara bra att få prata lite om det. Likaså kan det vara kul att dela glädjen över att ha levlat, eller ha någon som vet vad det betyder när man vunnit en viktig match och frågar lite kort kring strategin eller vad det var som fungerade så bra just den här gången.

Däremot är meningarna delade kring hur mycket föräldrar ska bry sig om själva spelet och se matcherna. Några tycks tycka att det är skoj att kunna dela intresset. Andra vill ha gameandet för sig själva.

– Det är ju bara jobbigt att behöva förklara grunderna om och om igen. Min mamma frågar samma saker hela tiden. ”Varför gör du så nu? Vad händer? Varför går du dit?” Jättejobbigt, suckar en yngre kille som ibland har sin mamma bakom axeln när han spelar CS.

Jag pratar lite om att man som förälder kan känna sig orolig över att spelandet tar över, att det är viktigt att hitta en balans och att man som förälder vill se att det finns plats för annat i livet hos ens tonåring också, som vänner, tid för skolarbete, träning, sömn och tid med familjen.

– Om de tränar fotboll är det ju borta på träning i ett par timmar, sedan gör de något annat. Men med e-sport håller det bara på, fyra timmar, sex timmar…, säger en pappa på plats.

Några av ungdomarna räcker också upp handen när jag frågar om de finns några som tycker att de är beroende av att spela, att de ibland spelar fast de kanske egentligen vill göra något annat.

Sökandet efter livsbalans pågår ju hela livet och är något jag själv också försöker få till. Hur hittar man till det där läget när det känns bra, när både kroppen och själen trivs och det finns glädje och energi i vardagen? Det är det där sökandet jag vill se att mina barn också är medvetna om, och att de ser och förstår att de kan förändra saker i sitt liv om de fastnar i något de inte mår bra av.

Allt som allt var det en väldigt givande eftermiddag, med imponerande verbala och öppna killar och tjejer som hade bra och tänkvärda synpunkter och tankar kring sitt spelande. Tack för att jag fick komma!

Finaldag

Idag klockan 12 bänkar sig omkring 30 miljoner fans framför sina skärmar för att se Worlds, League of Legendsfinalen som spelas i Berlin mellan två sydkoreanska lag, KOO Tigers och SK Telecom. Jag och ena sonen försökte köpa biljetter till honom och några kompisar när de släpptes, men de 17 000 biljetterna tog slut på sex minuter.

En bra artikel som speglar hur stor den här turneringen och League of Legends faktiskt är hittar du här, på sajten Kit.

Där i artikeln hittade jag också en (lång) video som förklarar en League of Legendsmatch mer i detalj . Ska ta mig tid att se det framöver, för att försöka förstå lite mer och då också få ut lite mer av de matcher det händer att jag någon gång ibland hamnar framför ihop med sönerna.

En klok dansk

Jesper Juul är en dansk familjeterapeut och författare som jag har haft förmånen att träffa en gång för länge sedan i mitt jobb. Jag gillade den här stora, tydliga dansken direkt. Det han sa om barn och om att vara barn lät sunt och självklart, utan att vara förenklat.

Efter mötet ställde jag en privat fråga till honom, om det som jag drömde mest av allt vid den tiden – att få sova. Med två små barn var djupsömn mitt Shangri-La, mitt förlorade paradis som jag alltid sökte. Nu hade vi gjort något drastiskt – vi hade köpt två 120 centimeter breda sängar och ställt ihop dem. En gigantisk familjesäng där vi alla kunde sova. Blev det fullt av sovsvettiga sparkande barn i en del av sängen, så fanns det alltid en ledig plats någon annanstans dit man kunde flytta sig och somna om. En annan fiffig detalj var en alldeles för dyr, specialbeställd 240 centimeter bäddmadrass, så att ingen någonsin skulle behöva gnälla över att de behövde sova i skarven. På det här sättet uppnådde vi det närmaste en familj med en ettåring och en fyraåring med fladdrig sömn kan komma sovharmoni.

Men jag skämdes samtidigt lite över lösningen. För även om det funkade, hade vi inte bara gett efter, kapitulerat? Varit inkonsekventa? Dåliga föräldrar? Borde vi inte bara vara hårdare och visa barnen att de faktiskt måste lära sig att sova ensamma. Skulle vi kanske testa den där 5-minutersmetoden igen, som ”alla andra” verkade använda framgångsrikt, men som bara gav oss ont i magen och en olustig känsla.

Jag berättade för Jesper Juul om jättesängen. Och jag minns fortfarande lättnaden när han lyfte föräldraoron från mina axlar med ett enkelt: ”Det lyder som en rigtig god idé”.

Tack Jesper Juul.

Och tack för dina råd på sajten FamilyLab.se till en orolig förälder till en 17-årig son som spelar mycket. Du är fortfarande klok.

Blodet i vägen för förståelsen

splat

”Kolla, Friberg!” Sönerna sken upp när de såg Dagens Nyheters förstasida idag, något som inte hör till vanligheterna. Intervjun med Adam Friberg, e-sportproffs i galet framgångsrika svenska CS-laget NIP (Ninjas in Pyjamas), fick också godkänt av dem. Att hans kusin Erik Friberg också var proffs, men i fotboll, noterades.

Själv fastnade jag för att Adam Friberg säger att han aldrig tänker på att Counter Strike är ett spel som handlar om att döda. Resonemanget utvecklas inte, men jag tror att det i det här finns en faktor som gör det svårt för invigda (gamers) och oinvigda (som gamers föräldrar) att förstå varandra ibland.
Som förälder var ju vapnen, blodstänkandet och krigsmiljöerna det första jag såg när det började spelas CS hemma hos oss. Sönerna ser istället ett taktiskt strategispel. Jag kan fortfarande inte riktigt släppa det där och det gör att jag känslomässigt fortfarande är en CS-skeptiker, även om jag förstår hur sönerna menar, när de förklarar sin syn på det. Men det är helt enkelt bara lättare att acceptera ett spel som League of Legends för mig, som är så mycket mer abstrakt och med en grafik som ser ut som en spelplan, väldigt långt från verkligheten. Diskussionerna kring synsätt fortsätter här hemma.

Ut och lek – med Pokémon

Barn som inte vill gå ut och leka utan hellre sitter inne och spelar är en klassisk oro/irritation för många föräldrar och något det lätt blir helgbråk kring. För visst vill föräldrar att deras barn ska röra på sig, springa sig glada och svettiga, uppleva saker, träffa kompisar – och allt helst ”på riktigt”, det vill säga på föräldraspråk ”utan skärm”.

Det där med att röra på sig har speltillverkarna hittills gjort en hel del kring, allt från dansmattor, armviftande med Wii, röst- och rörelsestyrda Kinect till möjligheter framöver med Oculus Rift (ett virtual reality-headset uppfunnet av en 22-åring – bra artikel för dig som vill ha koll finns  här i Vanity Fair).
Men det där med att få spelare att gå ut har speltillverkarna inte varit lika bra på. Fick dock tips från ena sonen att det är på väg att hända saker där.

Nästa år släpper The Pokémon Company och Nintendo ett mobilspel där skärmen och spelandet tar dig ut på gatan eller in bland träden. Med Pokémon Go är tanken att du utomhus ska leta upp Pokémonmonster, med hjälp av en app i din mobil (eller med hjälp av ett ”smart” armband som kan köpas). Det blir lite som en skattjakt. När du sedan hittar en Pokémon kan du fånga den, för att samla eller byta.
Reklamfilmen (nedan) visar också att man ska kunna spela mot andra och ihop med andra. Det blir alltså både ”på riktigt” och kan vara socialt  – men med skärm. Oklart än om det här kan bli en möjlig helgkompromiss, men en spännande idé, som jag tror kan gå hem hos spelare som gillar Pokémon i alla fall.

Det här är stort

Har du barn som spelar League of Legends så är de nu antagligen väldigt glada för beskedet igår om att ligans EU-finaler spelas i Stockholm, Sverige! Det här är stort. Typ Real-Barcelona i avgörande match om vem som blir mästare, eller årets viktigaste match i Premier League eller att det skulle avgöras vilket europeiskt lag som spelar final i Champions League – och att den finalen skulle spelas i Sverige.

Anrika hockeytemplet Hovet blir platsen och datumet som LoL-fans kommer drömma om att få sitta här är 22-23 augusti. Åtta svenskar finns med i laguppställningarna nu när sommarturneringen med de 10 bästa europeiska lagen drar igång. Förhoppningsvis får vi alltså svenska storstjärnor att heja fram på podiet när kampen om vem som blir Europas mästarlag som ska möta. En väldigt bra chans för svenska föräldrar att få känsla för hur stort e-sport och engagemanget runt det är. Taket kommer lyfta på Hovet och att vara där kommer vara en väldigt kul upplevelse, oavsett om du förstår något av själva spelet eller inte. Jag blev imponerad av bara en vanlig liten LCS-inspelning i Los Angeles förra sommaren. Det här är så mycket större.

Läs mer här och här!

Esport på schemat

En skola med LoL och CS:GO på schemat och kanske en läxa i DOTA2. Det låter säkert som en dröm för många esportande ungdomar. Så nu får du själv avgöra om du ska berätta för dina barn att det här är en gymnasieutbildning som faktiskt finns…

"Åh nej, inte en läxa i DOTA den här veckan också, pallar inte...”

”Åh nej, inte en läxa i DOTA den här veckan också, pallar inte…”

Arlandagymnasiet är Sveriges första gymnasium med esportprofil. Den första elevkullen börjar efter sommaren. Här finns undervisning i esport inom ramen för det individuella valet på 200 poäng, med tre träningspass på 1,5 timme vardera per vecka och möjlighet att fördjupa sig ytterligare.

Jag hörde av mig till Christopher Nottberg som ansvarar för esportprofilen på Arlandagymnasiet. Den första omgången av ansökningar nu i vintras hade 74 sökande till de 7 platser som finns.

– Vi har fått ett enormt gensvar. Över 350 mail och telefonsamtal, berättar han.

12 andra gymnasieskolor och folkhögskolor har också hört av sig och är nyfikna. Så en gissning är att Arlandagymnasiet inte bli ensamma länge med att ha en esportprofil.

Vilka är den vanligaste frågan ni får från ungdomar?

– Hur får man en plats? 

Ja hur gör man?

– Först fyller man i en ansökan på vår hemsida och sedan gör vi en intervju, via Google Form eller Skype. Dessutom bedöms klipp från en match av Jonas Dahl på svenska e-sportförbundet. Nästa ansökningsomgång är innan 1 februari 2016.

Och vanligaste frågan från föräldrar?

– Har ni något elevboende? Där är svaret nej.

 Är det klart med vem som kommer hålla i esport-delen av utbildningen? Någon esportprofil?

– Diskussioner förs och vi kommer att ha någon coach som är aktiv e-sportare. En lärare som själv är spelintresserad och har spelat organiserar dessutom en hel del spännande kring övrigt upplägg.

Vilka spel kommer fokus ligga på?

– De som kommit in är CS:GO och DOTA-spelare, och vi hade även Hearthstone och FIFA-spelare som sökte. Vår tanke är att starta skollag i de spel som för tillfället är mest gångbara. Till att börja med kommer det sannolikt att bli CS:GO, för att utökas nästa läsår.

Vad är målet med utbildningen?

– Att eleven ska utvecklas som spelare – i försvar, anfall och omställningar både individuellt och kollektivt. Forskning tyder på att det för att lyckas som esportare krävs god fysik och mycket bra mental styrka, så vi skapar en utbildning med balans mellan fysisk och mental träning. Utbildningen ska också arbeta för att motverka problem inom esportandet, som till exempel bristande jämlikhet, näthat och spelberoende.

Skulle jag då kunna tänka mig det här för mina egna söner? Spontant skulle jag vara lite tveksam till att låta dem gå en helt oprövad utbildning, men eftersom det här bara rör sig om en profilinriktning så är kvaliteten på gymnasieskolans undervisning i övrigt det jag skulle bry mig om mest.

Esportdelen av utbildningen låter bra, om nu värvningen av en duktig coach lyckas. 4,5 speltimmar i veckan uppnår mina söner redan med råge på egen hand, men att få den tiden ihop med en coach och att få hjälp att utvecklas som spelare individuellt och i lag kan jag tänka mig ger en riktig kick och en hel del insikter.

Så om det här var något de verkligen ville, så skulle jag säga ja.

Christopher Nottberg menar att just den där viljan är det som är roligast att se:

– Det är så enormt kul att träffa och se entusiasmen och drivet hos de här eleverna och hur de verkligen brinner för sitt intresse.

En kväll om esport

Emil "Heaton" Christensen är svensk esportlegendar som pratade under föräldrakvällen på Rigoletto i Stockholm 12 maj.     Foto: Area08

Emil ”Heaton” Christensen är svensk esportlegendar som pratade under föräldrakvällen på Rigoletto i Stockholm 12 maj. Foto: Area08

Ett esportproffs som berättade att mamma och pappa förstod hur seriöst hans intresse var först när han var med på CNN och blev intervjuad efter att ha vunnit VM.

En bankchef som säger att han skulle bli extra intresserad av en jobbansökan med esport-meriter på CV:t.

Ett ungdomsförbund som jobbar hårt för att ge sina 80 000 medlemmar (dubbelt så många som de politiska partiernas ungdomsförbund sammantagna) någonstans att ses och utöva sina intressen tillsammans.

I tisdags fick jag höra mycket intressant när jag var inbjuden till Rigoletto för att prata esport ur föräldraperspektiv. Jag berättade lite om mina egna erfarenheter när jag gått från att vara fotbollsmorsa till esportmamma.

Esportproffset Emil ”Heaton” Christensen  var där. Han är Sveriges genom tiderna mest kända esportproffs och en pionjär som blev världsmästare i Counter-Strike 2001 och sedan var mycket framgångsrik under proffsåren fram till 2008. Idag är han coach för svenska esportlaget Ninjas in Pyjamas.

För svenskar som inte har esportkoll är han nog däremot mest känd för att han efter massiva kampanjer på sociala medier ändå inte fick vara med i Mästarnas Mästare, men nu görs ett nytt försök för framtida medverkan i Let´s Dance. Tro mig, förr eller senare får alla fans sin vilja igenom, oavsett om det nu blir dansskor eller gympadojor Heaton får snöra på sig.

Emil Heaton Christensen berättade om hur hans föräldrar inte riktigt förstod grejen när han bytte hockeyträning mot esportträning. Det krävdes en VM-titel innan de stöttande fullt ut, berättar han.

Hela den här föreläsningskvällen filmades av Area08, så förhoppningsvis kommer det gå att hitta länkar till filmklipp här på bloggen framöver.

Per Björn, chef på SEB och med egen bakgrund som esportare, var också inbjuden. Han pratade om fördelar esportare har i yrkeslivet och lyfte fram sådant som ledaregenskaper, erfarenheter av lagbygge och lagspel, stort nätverk, bra engelska och annat som arbetsgivare borde vara glada över att hitta i en meritförteckning när de vill anställa. Trots det har han hittills aldrig sett esport upptaget som en merit i ett CV. Däremot står framgångar inom fotboll eller ishockey ofta med. ”Jag skulle själv värdera esport-meriter högre”, säger han.

Spelhobbyförbundet Sverok  var de som bjudit in mig att vara med under kvällen, som arrangerades av Area08. Area08 är ett projekt som svenska esportorganisationen NiP (Ninjas in Pyjamas) har. Till en början ligger fokus på att ordna ett läger med e-sportinriktning i sommar, du kan läsa mer om det här.

Sverok är igång med ett stort esportprojekt som de kallar Respect All Compete. Projektet vill skapa fler fysiska mötesplatser för esportare, tar fram en uppförandekod, utbildningar och e-sportläger ihop med spelare, arrangörer, spelcenter, spelutvecklare och politiker.

Snacka esport – så här gör man

Ehum... Vill du prata lite esport med mamma kanske?

Ehum… Vill du prata lite esport med mamma kanske?

Att snacka esport är lika lätt eller svårt som att prata om annan sport. Du gör helt enkelt likadant.

Det underlättar alltid att ha lite grundläggande koll på vad den som du vill prata med är intresserad av. Hockey, fotboll eller handboll? League of Legends, Counter-Strike eller StarCraft? Vet du inte, så fråga.

Sedan kan det vara bra att veta vilket eller vilka lag som är favoriterna. Hammarby, Barcelona eller Dortmund? Fnatic, Team Solo Mid (TSM) eller Cloud 9?

Klart! För efter den här researchen är du redo. Till en början handlar det mer om att fråga  än att diskutera, men det tycker jag ändå räknas.

Fråga om hur det gått för laget i senaste matcherna och varför det kan ha gått så bra/dåligt? Vilka i laget är bäst just nu? Vad gör dem bra? Är det några viktiga turneringar framöver? Behöver de värva nya spelare? Vad har laget för spelstil?

Visst, det kan bli ett lite roat flin tillbaka. Ett ”morsan vill snacka e-sport”-garv. Men det visar ändå att jag vill och bjuder till. Och det leder ofta vidare. Plötsligt sitter man i en diskussion kring gruppdynamik – vad som gör att man trivs eller inte i en grupp med andra och vad en tillåtande stämning gör för att en grupp eller ett lag ska utvecklas och våga vara kreativa, som Fnatic är just nu. Att de är ett exempel på att när man vågar göra fel kan det bli väldigt mycket rätt. Voilà! Ni är nu inne på en mer generell diskussion där du har erfarenhet från arbetslivet eller i olika relationer och säkert mycket att säga. Och det ni pratar om är viktigt också i skolan och kompisgänget, inte bara för esportlag. Det här är mumma för en förälder som vill kunna nå fram till tonåringar.

Be gärna barnen visa något klipp med favoritspelare. Att få ett ansikte och en personlighet till ett namn gör ofta mycket för det egna engagemanget. Att exempelvis se och höra en gladnördig Huni lätta upp stämningen och inför-matchen-pressen på bruten engelska gör de flesta på gott humör:

Vill du imponera lite extra så kan du som förälder ofta ta enkla poänger, eftersom förväntningarna för det mesta är mycket lågt ställda på input från ditt håll. Nyväckt respekt ligger bara en googling bort. Aftonbladet har till exempel en bra strukturerad esportsajt som är enkel att förstå sig på och snappa upp nyheter från, också för nybörjare.

Håll det sedan enkelt, för du är trots allt inte experten här. Återigen är en fråga oftast bäst: ”Vad tror du, kommer Rekkles verkligen gå tillbaka till Fnatic?” Serva in den vid frukostfilen, och se vad som händer.

Rundtur i ett gaminghus

Huni och Yellowstar i League Of Legendslaget Fnatic, hälsar välkomna till gaminghuset.      Foto: Screenshot från Youtubeklippet "League of Legends: Berlin Gaming House Tour"

Huni och Yellowstar i League Of Legendslaget Fnatic, hälsar välkomna till gaminghuset. Foto: Screenshot från Youtubeklippet ”League of Legends: Berlin Gaming House Tour”

Välkommen på visning – hos det europeiska LOL-laget Fnatic. De har en mycket fin, rymlig, ljus och fräsch taklägenhet i Berlin att bo och träna i. Ett gaminghus är något som sönerna ibland talar drömskt om här hemma. Där bor esportlag tillsammans för att träna. I klippet visar Yellowstar, en av killarna i Fnatic, runt bland rummen.

Onekligen en drömlägenhet. Men väl spartanskt för min smak. Färglöst och opersonligt. Pojktorftigt, med nästan helt kala väggar. Det enda som bryter av är ett och annat gosedjur på sängen.

Tycks vara skogräns i hallen. Ser välstädat och nybäddat ut – är det verkligen alltid så? Grönsaker och yoghurt i kylskåpet. Sovrummen ger vandrarhemsvibbar och får mig att tänka på munkceller – fast med mycket logotyper och merchandice. Det är Fnatic-loggor istället för krucifix som gäller i det här klostret.

Tydligt är att här ska inget distrahera. Fullt fokus på träningen. Trots lägenhetens fantastiska potential (för att använda mäklarspråk) är slutintrycket ändå mer av träningsläger med längdskidlandslaget än cool Berlinvåning. Jag hade definitivt skickat med sönerna en krukväxt och ett par kuddar i klatchiga färger om de skulle flytta in här 🙂