Etikettarkiv: esportmamma

Gamer i öppet brev till föräldrar

Ett öppet brev till föräldrar med barn som spelar League Of Legends har blivit en snackis i gamingvärlden. Brevet är skrivet av signaturen Ice Weasel X och bland annat Expressens E-sportsajt Gamefeed har skrivit om det.

Det är ett bra brev som uppmuntrar föräldrar att sätta gränser, men också att respektera de förutsättningar som finns när man spelar League Of Legends. Att tvinga någon att avbryta ett game (som pågår ca 30-60 minuter) är att samtidigt förstöra både game och statistik för 9 andra medspelare – och inte en bra lösning. Det tycker både jag och brevskrivaren.

Vi är också överens om att barn och unga som spelar ska visa ömsesidig respekt, genom att exempelvis inte starta ett nytt game strax före mat- eller läggdags.

Här kan du läsa det öppna brevet i sin helhet.

Jag har skrivit inlägg om kring det här temat tidigare här i bloggen, bland annat  här och här.

Prata om det

För föräldrar uppfattas barnens spelande ofta som ett problem, något de inte har kontroll över.

För barnen är spelandet en livsstil, ett sätt att umgås kring gemensamma intressen, att känna sig inkluderad och skapa sociala kontakter.

Det är i det där glappet vi börjar bråka.

Det är där i glappet, när vi inte förstår och inte når fram, som vi föräldrar till slut ofta tar till auktoritärt maktspråk och totalförbud. Och just där och då brukar barnen förlora respekten för våra beslut, eftersom de tycker att vi har förlorat respekten för dem och vad som är viktigt i deras liv. En tystnad lägger sig och ett avstånd växer.

Jag tror att den bästa vägen ur det är att fortsätta prata om spelandet. Och att prata om det inte bara när man bråkar om det. Familjeråd är ett lite mer formellt alternativ, men något som jag vet funkar bra för många.

Att lära sig mer om vad barnen spelar och försöka förstå vad det är som är så viktigt för barnen i de spel de spelar ger respekt från barnen och de tar dina beslut mer på allvar om de förstår att du har koll. Att förhandla, göra överenskommelser ihop, bli arg över brutna överenskommelser, prata igen, förhandla, göra en ny överenskommelse, etc, etc. Tröttsamt, visst. Men hellre det för mig än tystnad och avstånd. Det är ju mina barn. Jag vill vara nära dem och förstå var och hur de lever sina liv.

Visst stormar jag fortfarande in i mina barns rum: ”Jag skiter i om ditt game inte är klart och om du blir reportad – nu kommer du och äter. NU!” Och jag tycker mycket är konstigt, obegripligt, sexistiskt och korkat i spelvärlden. Jag tar upp sånt ibland, eller förklarar vad som ligger bakom mina utbrott när de inte kommer och äter, och vi pratar om det. Jag har förhandlat fram och tillbaka med barnen om åldersgränser (läs tidigare inlägg här), sluttider för spelande på vardagskvällar (här har jag missnöjt hamnat på kl 22 och vill absolut omförhandla 12-åringen, som på något märkligt vis har lyckats utverka ett praxisförfarande utifrån äldre brorsans tider), regeln läxor-och-träning-går-alltid-först (följs hyffsat), användandet av mitt kontokort för inköp av Riot Points (spelvalutan i League of Legends), osv.

Belöningen för tragglandet kommer när de vill diskutera problem kring hur man ska tänka när man sätter ihop ett bra spelteam, när de glädjestrålande vill dela sina stora segrar eller berättar om vad som hänt när någon betett sig illa i ett spel. När de spontant berättar och pratar om sånt med mig, i förvissningen att jag bryr mig och också har något att komma med, då känns det fint att vara en e-sportmamma.

Har skrivit ett liknande inlägg tidigare, här.

En e-sportmamma är född!

Tidigare var jag fotbollsmamma. Flera år då jag skjutsade, sålde fika, ställde upp som lagledare, administrerade Sportnik-kallelser, hejade på 01:or och 98:or och gick upp i svinottan för att åka till någon turnering i Västerås, eller Falkenberg, eller Huddinge. Jag såg små killar bli glada, ledsna och leriga, upplevde matchvinsteufori, några bittra förluster och letade upp en hel del borttappade vattenflaskor.

Dessutom var jag bandymamma under några säsonger. Knöt på bandyrör med stela fingrar. Släpade trunk, riktade in drickaslang genom hjälmgallret under träningspauser, kramade om rödkindade, ångande spelare, la ut  sarg och investerade i dyra underställ. Ishallskyla under hösten ersattes av bitande midvinterköld ett par månader senare. Ibland hade de glömt låsa en av toaletterna på Zinkensdamm – happy days! – så att jag kunde vika in mig under den gudomliga varma luftströmmen från handtorken.

Idag fryser jag inte längre och har sedan ett par år gått och blivit e-sportmamma istället. Sveriges första, vad det verkar? Sökningar på Google resulterar i tusentals fotbollsmammor och hundratals bandymammor, men inga e-sportmorsor.  Enligt forskning (till exempel Jesper Thiborgs uppsats från Örebro Universitet 2011) fanns för ett par år sedan gissningsvis minst 200 000 personer (japp, mest killar under 20 år) som tävlar i e-sport. Idag får du kanske dubbla den siffran, eftersom intresset för e-sport exploderar. Alla de har ju mammor. Men ingen kallar sig det för det finns liksom ingen form för att vara e-sportmamma eller e-sportfarsa än. Här finns inga skridskor att knyta, sidlinjer att hojta ifrån och varken bullar eller NewBody-kläder att sälja för att få in pengar till träningsläger och cuper. Att vara e-sportmamma är att oförväget beträda ny, okänd online-mark. Du blir kallad noob, ser dina barn inkapslade i SteelSeries-headset, får suckar och ögonhimlingar över korkade och/eller obekväma frågor och behöva anpassa måltidstider till Twitch-streams från Seoul. För en e-sportförälder finns massor att lära sig och mycket att ta ställning till. Här finns en del att oroa sig över och bråka om med sönerna, men också helt nya inblickar och spännande och stora ögonblick i mina barns liv att få vara med och dela.