Etikettarkiv: LoL

Det här är stort

Har du barn som spelar League of Legends så är de nu antagligen väldigt glada för beskedet igår om att ligans EU-finaler spelas i Stockholm, Sverige! Det här är stort. Typ Real-Barcelona i avgörande match om vem som blir mästare, eller årets viktigaste match i Premier League eller att det skulle avgöras vilket europeiskt lag som spelar final i Champions League – och att den finalen skulle spelas i Sverige.

Anrika hockeytemplet Hovet blir platsen och datumet som LoL-fans kommer drömma om att få sitta här är 22-23 augusti. Åtta svenskar finns med i laguppställningarna nu när sommarturneringen med de 10 bästa europeiska lagen drar igång. Förhoppningsvis får vi alltså svenska storstjärnor att heja fram på podiet när kampen om vem som blir Europas mästarlag som ska möta. En väldigt bra chans för svenska föräldrar att få känsla för hur stort e-sport och engagemanget runt det är. Taket kommer lyfta på Hovet och att vara där kommer vara en väldigt kul upplevelse, oavsett om du förstår något av själva spelet eller inte. Jag blev imponerad av bara en vanlig liten LCS-inspelning i Los Angeles förra sommaren. Det här är så mycket större.

Läs mer här och här!

Rundtur i ett gaminghus

Huni och Yellowstar i League Of Legendslaget Fnatic, hälsar välkomna till gaminghuset.      Foto: Screenshot från Youtubeklippet "League of Legends: Berlin Gaming House Tour"

Huni och Yellowstar i League Of Legendslaget Fnatic, hälsar välkomna till gaminghuset. Foto: Screenshot från Youtubeklippet ”League of Legends: Berlin Gaming House Tour”

Välkommen på visning – hos det europeiska LOL-laget Fnatic. De har en mycket fin, rymlig, ljus och fräsch taklägenhet i Berlin att bo och träna i. Ett gaminghus är något som sönerna ibland talar drömskt om här hemma. Där bor esportlag tillsammans för att träna. I klippet visar Yellowstar, en av killarna i Fnatic, runt bland rummen.

Onekligen en drömlägenhet. Men väl spartanskt för min smak. Färglöst och opersonligt. Pojktorftigt, med nästan helt kala väggar. Det enda som bryter av är ett och annat gosedjur på sängen.

Tycks vara skogräns i hallen. Ser välstädat och nybäddat ut – är det verkligen alltid så? Grönsaker och yoghurt i kylskåpet. Sovrummen ger vandrarhemsvibbar och får mig att tänka på munkceller – fast med mycket logotyper och merchandice. Det är Fnatic-loggor istället för krucifix som gäller i det här klostret.

Tydligt är att här ska inget distrahera. Fullt fokus på träningen. Trots lägenhetens fantastiska potential (för att använda mäklarspråk) är slutintrycket ändå mer av träningsläger med längdskidlandslaget än cool Berlinvåning. Jag hade definitivt skickat med sönerna en krukväxt och ett par kuddar i klatchiga färger om de skulle flytta in här 🙂

Gamer i öppet brev till föräldrar

Ett öppet brev till föräldrar med barn som spelar League Of Legends har blivit en snackis i gamingvärlden. Brevet är skrivet av signaturen Ice Weasel X och bland annat Expressens E-sportsajt Gamefeed har skrivit om det.

Det är ett bra brev som uppmuntrar föräldrar att sätta gränser, men också att respektera de förutsättningar som finns när man spelar League Of Legends. Att tvinga någon att avbryta ett game (som pågår ca 30-60 minuter) är att samtidigt förstöra både game och statistik för 9 andra medspelare – och inte en bra lösning. Det tycker både jag och brevskrivaren.

Vi är också överens om att barn och unga som spelar ska visa ömsesidig respekt, genom att exempelvis inte starta ett nytt game strax före mat- eller läggdags.

Här kan du läsa det öppna brevet i sin helhet.

Jag har skrivit inlägg om kring det här temat tidigare här i bloggen, bland annat  här och här.

Mingel med stjärnorna

Under semesterbesöket hos släkt i Los Angeles blev en av de absoluta höjdpunkterna att se en omgång i LCS Summer Split (League Of Legends Championship Series). Här gör topplagen i Nordamerika upp för att kvalificera sig till höstens Worlds (VM i LoL). En liga med samma upplägg finns i Europa också.

En E-sportmamma mitt i hetluften, på LSC Summer Split i Los Angeles.

En E-sportmamma mitt i hetluften, på LSC Summer Split i Los Angeles.

Det var en väldigt rolig dag i tv-studion på MBS Media Campus i Manhattan Beach, med förväntansfulla och entusiastiska fans och unga, nervösa e-sportproffs (en blev så nervös att han lyckades tappa kontaktlinsen under matchen så att den fick avbrytas för en stund). Spännande också att som en av cirka 300  i studiopubliken se bakom kulisserna på en proffsig amerikansk tv-inspelning med publikuppvärmare och högljutt entusiastisk publik i Teemo-hattar (Teemo är en av de mest välkända LoL-figurerna).

För sönerna var det såklart fantastiskt att få se så många storstjärnor. Och att få träffa dem efteråt, för att ta bilder och ge lite blygt beröm. Det är fullt jämförbart med att som fotbollsfanatiker få skaka tass med Lionel Messi, Zlatan och Wayne Rooney – på samma dag.

Själv tog jag chansen att fota mig ihop med 22-åriga LoL-profilen Michael Santana, betydligt mer känd under sitt alias  ”Imaqtpie” (I am a cutie pie). Ett namn han ska ha fått av sin mamma, som med bestämdhet hävdar att han är en ”sötpaj”. Kan finnas lite delade meningar om det, men stjärnan i Team Dignitas var helt klart en av de mer lättillgängliga, roliga och oblyga stjärnorna på plats som glatt mötte publiken efter turneringen. Vi konstaterade att vi hade ungefär samma frisyr. Han använder dock tydligen Garnier Fructis-schampo. Jag väljer gärna något lite dyrare…

Tillgängligheten och den uppenbara omtanken om fansen värmde. Inga divalater i sikte, bara superstjärnan  Bjergsen i Team Solo Mid som lät hälsa och beklaga att han satt fast i intervjuer och tyvärr inte skulle hinna ut och hälsa. Några av proffsen såg lite blygt skygga ut när de kom ut till fansen efter turneringen, men de stannade snällt kvar tills alla fått fota, hälsa, berömma och fått sina minnessaker från turneringen signerade.

Som 40+ kvinna var jag lite av en främmande fågel i den här församlingen, men med i publiken fanns faktiskt några esportpappor också och något som måste ha varit en esportmormor. Att besöka ett esportevent live är en riktigt kul upplevelse – även om du inte förstår så mycket av matcherna.

Sugen på att själv se en LCS-inspelning i Los Angeles? Eller vara en av de 66 000 i publiken på VM-finalen i League Of Legends den 19 oktober, på Sangam World Cup Stadium i Seoul? På LoL Esports kan du se vilka evenemang jorden runt du kan köpa biljetter till.

I en annan del av Paris

Jag var på en fantastiskt härlig weekendresa i Paris i helgen. Vi strosade runt, satt på uteserveringar, njöt av folklivet, besökte matmarknader, fingrade på för dyra designerplagg och såg impressionister på Musée D´Orsay… Ja allt det där vanliga, underbara.

Men sönerna tyckte det var obegripligt att vi kunde åka till Paris utan att ta oss till Zenith arena och All-Star-turneringen i League Of Legends, som pågick precis när vi var där. Under tre dagar tävlade sju av världens topplag, som Cloud 9, Fnatic, OMG, SK Telecom T1 K, inför 20 000 åskådare. Platserna sålde slut i ett nafs.

Och jo, visst såg det ut som att det var drag där, medans vi gamlingar sippade rosé i en helt annan del av Paris…

Bjergsen äger en drake

Slog mig ner i vardagsrumssoffan framför Battle of the Atlantic igår. En League Of Legends-turnering mellan europeiska och amerikanska lag som spelas både i LA och i Köln. Om du har koll på golf så är det lite som en e-sportens Ryder cup. Såg amerikanska laget Team Solo Mid (TSM, äldsta sonens favoritlag) sopa mattan med Lemon Dogs.

Sonen förklarar tålmodigt och jag förstår mer och mer av vad det faktiskt är jag tittar på. Återkommer med en grundkurs i LoL-förståelse framöver, när jag lärt mig ytterligare lite mer.

Just den här turneringen är ingen storturnering. ”Bara” omkring 220 000 tittare på de matcher vi såg. ”Men jag ville se eftersom jag spelat med en av killarna som nu är med i Lemon Dogs och har honom på min friendlista. Och så tycker jag Bjergsen är väldigt bra”, förklarar sonen.

Bjergsen, 17-årigt e-sportproffs. Bild från lolesports.com.

Bjergsen, 17-år och nyblivet USA-proffs. Bild från lolesports.com.

Bjergsen är en liten dansk kille på 17-år, som ser ut som mina söners kompisar. Egentligen heter han Søren Bjerg och han har precis klarat åldersgränskravet på att få spela som proffs. En nytänd LoL-stjärna, en av de absoluta toppspelarna, som nyligen gått över från Ninjas in Pyjamas  till TSM som är ett av världens absolut bästa LoL-lag just nu. Han har bytt pojkrummet och den danska vintern mot proffslivet i Kalifornien. Utan mamma och pappa.

Bjergsen är pojkrummets drömmar personifierad. Sonen har önskat sig en Team Solo Mid-tröja i Bjergsens färg, marinblått, i julklapp.

Bjergsen är plötsligt inblandad i något storslaget med en drake på vår tv. Kommentatorerna är upphetsade, publiken skriker och sonen lutar sig framåt i soffan. Ett inferno av färg-ringar, blinkande siffror och virrvarr av figurer på skärmen. Jag är lost. Sonen är exalterad. För vad det nu än var som hände nyss med draken, så fixade han det tydligen, Bjergsen. Vilken hjälte!

 

Prata om det

För föräldrar uppfattas barnens spelande ofta som ett problem, något de inte har kontroll över.

För barnen är spelandet en livsstil, ett sätt att umgås kring gemensamma intressen, att känna sig inkluderad och skapa sociala kontakter.

Det är i det där glappet vi börjar bråka.

Det är där i glappet, när vi inte förstår och inte når fram, som vi föräldrar till slut ofta tar till auktoritärt maktspråk och totalförbud. Och just där och då brukar barnen förlora respekten för våra beslut, eftersom de tycker att vi har förlorat respekten för dem och vad som är viktigt i deras liv. En tystnad lägger sig och ett avstånd växer.

Jag tror att den bästa vägen ur det är att fortsätta prata om spelandet. Och att prata om det inte bara när man bråkar om det. Familjeråd är ett lite mer formellt alternativ, men något som jag vet funkar bra för många.

Att lära sig mer om vad barnen spelar och försöka förstå vad det är som är så viktigt för barnen i de spel de spelar ger respekt från barnen och de tar dina beslut mer på allvar om de förstår att du har koll. Att förhandla, göra överenskommelser ihop, bli arg över brutna överenskommelser, prata igen, förhandla, göra en ny överenskommelse, etc, etc. Tröttsamt, visst. Men hellre det för mig än tystnad och avstånd. Det är ju mina barn. Jag vill vara nära dem och förstå var och hur de lever sina liv.

Visst stormar jag fortfarande in i mina barns rum: ”Jag skiter i om ditt game inte är klart och om du blir reportad – nu kommer du och äter. NU!” Och jag tycker mycket är konstigt, obegripligt, sexistiskt och korkat i spelvärlden. Jag tar upp sånt ibland, eller förklarar vad som ligger bakom mina utbrott när de inte kommer och äter, och vi pratar om det. Jag har förhandlat fram och tillbaka med barnen om åldersgränser (läs tidigare inlägg här), sluttider för spelande på vardagskvällar (här har jag missnöjt hamnat på kl 22 och vill absolut omförhandla 12-åringen, som på något märkligt vis har lyckats utverka ett praxisförfarande utifrån äldre brorsans tider), regeln läxor-och-träning-går-alltid-först (följs hyffsat), användandet av mitt kontokort för inköp av Riot Points (spelvalutan i League of Legends), osv.

Belöningen för tragglandet kommer när de vill diskutera problem kring hur man ska tänka när man sätter ihop ett bra spelteam, när de glädjestrålande vill dela sina stora segrar eller berättar om vad som hänt när någon betett sig illa i ett spel. När de spontant berättar och pratar om sånt med mig, i förvissningen att jag bryr mig och också har något att komma med, då känns det fint att vara en e-sportmamma.

Har skrivit ett liknande inlägg tidigare, här.

Robotröst och Skypepuss

HeadsetJag ser ofta mina söner i headset när jag kommer hem från jobbet. Ibland djupt involverade i ett game. Ljudet av blixtsnabba kombinationer av musklick, dämpade kommandon eller varningar till medspelare, enstaviga utrop och svordomar. Ser att de blir lite nervösa när jag kommer in i periferin av deras League of Legends-synfält. Kommer hon börja fråga en massa grejer nu; ”Hur var det i skolan idag? Har du några läxor? När tänkte du gå och träna då? Kan du inte komma ut i köket och prata lite och hjälpa till att duka?”.

De har hittat en motstrategi. De säger direkt, robotliknande och lite överdrivet glatt och med för hög röst (de hör ju inte när de är inbäddade i headsetet): ”Hej mamma! Jag spelar en viktig match. Jag kommer ut till dig snart.” Samtidigt sänker sig deras hand i en blixtsnabb reflex  för att stänga av mikrofonen, ifall jag skulle säga pinsamma saker om hur gulliga och fina de är, som kan avlyssnas av kompisarna över Skype.

Jag brukar oftast acceptera att de är upptagna, men kort utnyttja deras försvarslöshet och pussa dem på huvudet eller i nacken (men utan smackljud, det kan höras till kompisar över Skype…). Kollar snabbt uppe i högra hörnet på skärmen för att se hur lång tid det är kvar på gamet ungefär. Och om de sedan inte kommer och säger hej ordentligt efter att gamet är avslutat, ja då jäklar får de besök på rummet igen, av en betydligt surare och pinsammare mamma…

Från Donkey Kong och vidare

E-sport är en förkortning av electronic sports. DDonkey Konget första fröet till sporten såddes med 90-talets tävlingar i arkadspel. (En riktigt bra dokumentär om fanatisk konkurrens i arkadspel är för övrigt dokumentärfilmen The King of Kong, från 2007.)

Några viktiga tidiga spel det tävlades och tävlas i är till exempel plattformsspel som Donkey Kong, first person shooter-spel som Quake och Half Life (som sedan modifierades till  Counter Strike) och strategispel som Starcraft.

Ofta brukar man räkna en Quake-turnering 1997 som den första e-sporttävlingen med stort genomslag. Microsoft sponsrade, förstapriset var en röd Ferrari och snacket om e-sport var igång.

CPL (Cyberathlete Professional League) startades i slutet av 90-talet och fokuserade till en början på tävlingar i Quake. När Counter Strike (CS) kom till kring 2000 växte intresset med varje event. Sedan tillkom Halo, Unreal Tournament, Call of Duty (CoD) och Painkiller, med allt större prissummor i potten.

I mitten av 00-talet börjar e-sportens gyllene era med WSVG (World Series Of Video Games) och svenska Dreamhack, världens största digitala festival.

Idag är MLG (Major League Gaming) största organisationen inom e-sport. De har växt sig starka mycket tack vare det sydkoreanska spelfenomenet Starcraft, med internationella superstjärnor som Boxer som har storsponsorer och över en miljon fans.

Idag är publikvänliga spel som Starcraft 2, DOTA 2 och League of Legends störst, men trotjänaren Counter Strike hänger i.

En e-sportmamma är född!

Tidigare var jag fotbollsmamma. Flera år då jag skjutsade, sålde fika, ställde upp som lagledare, administrerade Sportnik-kallelser, hejade på 01:or och 98:or och gick upp i svinottan för att åka till någon turnering i Västerås, eller Falkenberg, eller Huddinge. Jag såg små killar bli glada, ledsna och leriga, upplevde matchvinsteufori, några bittra förluster och letade upp en hel del borttappade vattenflaskor.

Dessutom var jag bandymamma under några säsonger. Knöt på bandyrör med stela fingrar. Släpade trunk, riktade in drickaslang genom hjälmgallret under träningspauser, kramade om rödkindade, ångande spelare, la ut  sarg och investerade i dyra underställ. Ishallskyla under hösten ersattes av bitande midvinterköld ett par månader senare. Ibland hade de glömt låsa en av toaletterna på Zinkensdamm – happy days! – så att jag kunde vika in mig under den gudomliga varma luftströmmen från handtorken.

Idag fryser jag inte längre och har sedan ett par år gått och blivit e-sportmamma istället. Sveriges första, vad det verkar? Sökningar på Google resulterar i tusentals fotbollsmammor och hundratals bandymammor, men inga e-sportmorsor.  Enligt forskning (till exempel Jesper Thiborgs uppsats från Örebro Universitet 2011) fanns för ett par år sedan gissningsvis minst 200 000 personer (japp, mest killar under 20 år) som tävlar i e-sport. Idag får du kanske dubbla den siffran, eftersom intresset för e-sport exploderar. Alla de har ju mammor. Men ingen kallar sig det för det finns liksom ingen form för att vara e-sportmamma eller e-sportfarsa än. Här finns inga skridskor att knyta, sidlinjer att hojta ifrån och varken bullar eller NewBody-kläder att sälja för att få in pengar till träningsläger och cuper. Att vara e-sportmamma är att oförväget beträda ny, okänd online-mark. Du blir kallad noob, ser dina barn inkapslade i SteelSeries-headset, får suckar och ögonhimlingar över korkade och/eller obekväma frågor och behöva anpassa måltidstider till Twitch-streams från Seoul. För en e-sportförälder finns massor att lära sig och mycket att ta ställning till. Här finns en del att oroa sig över och bråka om med sönerna, men också helt nya inblickar och spännande och stora ögonblick i mina barns liv att få vara med och dela.