Etikettarkiv: spelbråk

Ny app ska få barn att läsa mer böcker

Appen Läs upp håller barnens surfplatta låst tills de läst ett kapitel ur en bok.

Appen Läs upp håller barnens surfplatta låst tills de läst ett kapitel ur en bok.       Foto: Berättarministeriet

En ny app låser skärmen på barnens surfplatta. Barnen kan bara låsa upp om de först läser ett kapitel ur en barnbok och sedan svarar på frågor om texten de läst. Kommer det få fler barn att läsa böcker?

Appen Läs upp  har tagits fram av Berättarministeriet som ett sätt att få in mer läsande i barnens skärmtid, få barn att läsa oftare och motverka läs- och skrivsvårigheter, som blir allt vanligare hos svenska barn.

– Det är inte skärmtiden i sig som är problemet, det är vad barnen gör framför skärmen. Vi har tagit fram Läs upp därför att föräldrar och lärare behöver digitala verktyg för att motivera och främja barns inlärning och kreativitet. Vi hoppas att Läs upp kan vara till hjälp idag och även inspirera till framtida innovationer, säger Dilsa Demirbag-Sten, verksamhetsansvarig på Berättarministeriet i ett pressmeddelande.

Jag slits mellan att tänka att det här är en bra idé, ett av flera sätt att hjälpa fler barn in i böckernas värld, där jag själv tillbringade en stor del av barn och ungdomsåren. Funkar det på några barn är det ju bra!
Å andra sidan känns det som att det finns en risk att bokläsande med appen blir ett nödvändigt ont. Ett ”ät upp dina grönsaker, annars blir det ingen efterrätt” eller ”städar du inte rummet blir det ingen veckopeng”. En digital variant av de klassiska och ibland effektiva föräldrahoten.
Det värker lite i bokmalshjärtat när jag tänker att bokläsande i barnens ögon skulle kunna likställas med tråkiga grönsaker och sugig städning. Kommer man ens kunna lustläsa under de premisserna?

Att mina egna barn efter åren med högläsandet vid läggdags och sedan Harry Potter-tiden inte riktigt fastnade för eget bokläsande som tonåringar har varit både en liten sorg och en oro.

Tack George RR Martin för ditt våldsamma, porriga och fängslande bidrag till ungas bokläsande.

Tack George RR Martin för ditt våldsamma, porriga och fängslande bidrag till ungas bokläsande.

För min äldste son var det inte en app, utan en farbror vid namn George RR Martin, som blev bokräddningen och gör att han frivilligt plöjer 1000-tals sidor pocketboktext. Tack för Game of Thrones-böckerna, George!
Vill här också passa på att tacka Suzanne Collins för Hungergames-trilogin och David Lagercrantz för hans Zlatan-bok.

Appen Läs upp är gratis och finns tillgänglig för Android. 
Ladda ner appen här på Google Play

Ut och lek – med Pokémon

Barn som inte vill gå ut och leka utan hellre sitter inne och spelar är en klassisk oro/irritation för många föräldrar och något det lätt blir helgbråk kring. För visst vill föräldrar att deras barn ska röra på sig, springa sig glada och svettiga, uppleva saker, träffa kompisar – och allt helst ”på riktigt”, det vill säga på föräldraspråk ”utan skärm”.

Det där med att röra på sig har speltillverkarna hittills gjort en hel del kring, allt från dansmattor, armviftande med Wii, röst- och rörelsestyrda Kinect till möjligheter framöver med Oculus Rift (ett virtual reality-headset uppfunnet av en 22-åring – bra artikel för dig som vill ha koll finns  här i Vanity Fair).
Men det där med att få spelare att gå ut har speltillverkarna inte varit lika bra på. Fick dock tips från ena sonen att det är på väg att hända saker där.

Nästa år släpper The Pokémon Company och Nintendo ett mobilspel där skärmen och spelandet tar dig ut på gatan eller in bland träden. Med Pokémon Go är tanken att du utomhus ska leta upp Pokémonmonster, med hjälp av en app i din mobil (eller med hjälp av ett ”smart” armband som kan köpas). Det blir lite som en skattjakt. När du sedan hittar en Pokémon kan du fånga den, för att samla eller byta.
Reklamfilmen (nedan) visar också att man ska kunna spela mot andra och ihop med andra. Det blir alltså både ”på riktigt” och kan vara socialt  – men med skärm. Oklart än om det här kan bli en möjlig helgkompromiss, men en spännande idé, som jag tror kan gå hem hos spelare som gillar Pokémon i alla fall.

Gamer i öppet brev till föräldrar

Ett öppet brev till föräldrar med barn som spelar League Of Legends har blivit en snackis i gamingvärlden. Brevet är skrivet av signaturen Ice Weasel X och bland annat Expressens E-sportsajt Gamefeed har skrivit om det.

Det är ett bra brev som uppmuntrar föräldrar att sätta gränser, men också att respektera de förutsättningar som finns när man spelar League Of Legends. Att tvinga någon att avbryta ett game (som pågår ca 30-60 minuter) är att samtidigt förstöra både game och statistik för 9 andra medspelare – och inte en bra lösning. Det tycker både jag och brevskrivaren.

Vi är också överens om att barn och unga som spelar ska visa ömsesidig respekt, genom att exempelvis inte starta ett nytt game strax före mat- eller läggdags.

Här kan du läsa det öppna brevet i sin helhet.

Jag har skrivit inlägg om kring det här temat tidigare här i bloggen, bland annat  här och här.

Prata om det

För föräldrar uppfattas barnens spelande ofta som ett problem, något de inte har kontroll över.

För barnen är spelandet en livsstil, ett sätt att umgås kring gemensamma intressen, att känna sig inkluderad och skapa sociala kontakter.

Det är i det där glappet vi börjar bråka.

Det är där i glappet, när vi inte förstår och inte når fram, som vi föräldrar till slut ofta tar till auktoritärt maktspråk och totalförbud. Och just där och då brukar barnen förlora respekten för våra beslut, eftersom de tycker att vi har förlorat respekten för dem och vad som är viktigt i deras liv. En tystnad lägger sig och ett avstånd växer.

Jag tror att den bästa vägen ur det är att fortsätta prata om spelandet. Och att prata om det inte bara när man bråkar om det. Familjeråd är ett lite mer formellt alternativ, men något som jag vet funkar bra för många.

Att lära sig mer om vad barnen spelar och försöka förstå vad det är som är så viktigt för barnen i de spel de spelar ger respekt från barnen och de tar dina beslut mer på allvar om de förstår att du har koll. Att förhandla, göra överenskommelser ihop, bli arg över brutna överenskommelser, prata igen, förhandla, göra en ny överenskommelse, etc, etc. Tröttsamt, visst. Men hellre det för mig än tystnad och avstånd. Det är ju mina barn. Jag vill vara nära dem och förstå var och hur de lever sina liv.

Visst stormar jag fortfarande in i mina barns rum: ”Jag skiter i om ditt game inte är klart och om du blir reportad – nu kommer du och äter. NU!” Och jag tycker mycket är konstigt, obegripligt, sexistiskt och korkat i spelvärlden. Jag tar upp sånt ibland, eller förklarar vad som ligger bakom mina utbrott när de inte kommer och äter, och vi pratar om det. Jag har förhandlat fram och tillbaka med barnen om åldersgränser (läs tidigare inlägg här), sluttider för spelande på vardagskvällar (här har jag missnöjt hamnat på kl 22 och vill absolut omförhandla 12-åringen, som på något märkligt vis har lyckats utverka ett praxisförfarande utifrån äldre brorsans tider), regeln läxor-och-träning-går-alltid-först (följs hyffsat), användandet av mitt kontokort för inköp av Riot Points (spelvalutan i League of Legends), osv.

Belöningen för tragglandet kommer när de vill diskutera problem kring hur man ska tänka när man sätter ihop ett bra spelteam, när de glädjestrålande vill dela sina stora segrar eller berättar om vad som hänt när någon betett sig illa i ett spel. När de spontant berättar och pratar om sånt med mig, i förvissningen att jag bryr mig och också har något att komma med, då känns det fint att vara en e-sportmamma.

Har skrivit ett liknande inlägg tidigare, här.

Spelförbud nu! Eller…?

Sönernas spelande finns hela tiden med i vår familjs vardag. Ibland som ett problem, när annat som vi föräldrar tycker är viktigt sätts på undantag. Men ofta också som det stora intresse som det är för dem. På samma sätt som fotboll var ett intresse för dem förr så är det här deras intresse nu. Något som de, då som nu, gillar att spela själva och att följa. Laget då: Hammarby FF. Laget nu: Team Solomid i League of Legends.

Jag vill respektera deras intressen, förstå vad de gör och dela lite av deras värld och det de tycker är viktigt. Självklart inom gränserna för vad jag tycker är vettigt i kombination med föräldraskap och gränssättning.

Gaming och e-sport är oöverskådligt och okänt för många föräldrar, till stor del också för mig. Och när vi märker att våra barn absorberas av något vi inte känner till är det lätt att bli orolig. Vi hör och läser om spelberoende, om hur unga vänder på dygnet, hur spelandet orsakar bråk och gör att man tappar kontakten med sina barn. Eftersom det inte är något vi själva har upplevt så blir det hotfullt. Andra sporter, som vi själva känner till, har ju också risker: skador och olyckor, överträning, omklädningsrumsmobbning, ätstörningar, elitutslagning. Men det är sällan något vi föräldrar oroar oss så mycket för när barnen vill börja på fotboll, handboll, ridning eller hockey.

Ryggmärgsreaktionen kring det vi inte förstår blir avståndstagande, ofta på ett kraftfullt och dogmatiskt sätt. Totalförbud. Spelstopp. Reaktionen på det blir ofta bara en låsning och ett: ”Ni fattar ju inte!” ”Ska jag inte få vara med mina vänner, va?!”. Och sedan bara kallakriget-tystnad. Det är det här jag vill försöka undvika. Det måste ju gå att hitta en balans här?

Ett första steg kan vara att istället för det instinktiva avståndstagandet istället börja fråga. Intressera sig och vara nyfiken. För det finns mycket att vara nyfiken på kring gaming och e-sport. Med uppriktigt intresserade frågor kan man hitta in och bygga förtroende. Med förtroende och respekt kan man förhoppningsvis hitta sätt att påverka och bidra till att barnen själva hittar en balans. Bli en medkraft istället för en motkraft.

Jag är själv nyfiken på hur spelandet funkar och kan imponeras av det mina barn har lärt sig och ser att mycket i spelandet faktiskt utvecklar dem. Och jag är väldigt intresserad av vad online- och gamingutvecklingen kommer att betyda för oss som människor, för vår vardag, våra idéer, sociala mönster och hur vi ser på samhället och omvärlden. Mina barn är en guide in i det här nya okända för mig. Och de tycks gilla att få lära morsan ett och annat ibland också.